upphörde icke att hoppas och att göra nya försök, alla med lika ringa framgång, men mellan dessa försök fortfor Valborg att visa sin vanliga älskvärdhet.
»Faster Jacquette måste hjälpa mig mot Valborg,» sade Sten till gamla fröken.
»Å, du hjälper dig nog själf,» svarade gumman och skrattade.
Hon kunde icke tro annat än att en så vacker och tilltagsen ung man skulle slutligen vinna framgång, men ginge Valborg alt för långt i sin envishet, ämnade fastern visst icke lemna sin guldgosse i sticket.
Så stodo sakerna, när Herman Lager började umgås i fröken Jacquette Ulfhiertas hus. Han var född af fattiga och obemärkta föräldrar, af »simpelt folk» heter det, men hade ovanliga naturgåfvor och ganska stora kunskaper samt hade redan väckt uppseende på ämbetsmannabanan. Han var en framtidsman, skulle snart utnämnas till fiskal i hofrätten och hade sedan hela vägen öppen till de högsta ämbeten. Man skulle nog en dag få höra talas om expeditions-chefen Lager, justitierådet, kanske till och med statsrådet, och ganska visst presidenten Lager.
Men ännu var han blott vice häradshöfding och extra i hofrätten. Detta hindrade honom dock icke att göra lycka äfven i sällskapsverlden. Han var gärna sedd litet hvarstädes och förstod att öfver alt göra sig omtyckt. Också hos gamla fröken Ulfhierta stod han ganska väl.
»En ung, hygglig karl,» sade gamla fröken till sin brorsdotter, »eller hvad tycker du, Valborg?»
»Jo-o,» svarade Valborg och rodnade.
»Man kan inte se på honom, att han inte är född af bättre folk, fortfor gumman.
»Ne-ej,» instämde Valborg, men hon tyckte
