»Herre Gud, hvad säger du?» utropade Allander för första gången riktigt skrämd.
Läkaren var en gammal vän och stack icke under stolen med sin åsigt.
»Jag skall säga dig, min käre bror, att jag nu kommit under fund med den egentliga sjukdomsorsaken,» yttrade doktorn. »Din fru har ledsnat i hjäl sig.»
»Hvad pratar du? Hon har haft alt fullt upp och mig i främsta rummet. Är jag en dålig äkte man kanske?»
»Människan lefver inte af bröd allena,» sade läkaren.
»Men jag har ju ständigt varit vid godt lynne,» inföll Allander.
Läkaren förklarade huru det, efter hans uppfattning och en noggrann diagnos, i sjelfva verket förhölle sig.
Allander stod slagen af häpnad. Aldrig hade han kunnat föreställa sig något sådant, nej, aldrig!
»Men,» utropade han strax därpå, »nu äro vi ju förmögna. Nu kan Euphrosyne få roa sig riktigt duktigt, efter det är bara det som fattas. Vi skola fara på lustresor, bo på sommarnöje, gå på spektaklet. Jag är väl tvungen att slita mig lös, ehuru jag sannerligen inte vet, huru det skall gå med kollegiet!»
»Nu är det för sent,» förklarade läkaren. »Några små förströelser skulle ännu för kort tid sedan hafva giort din fru ofantligt godt, och ännu förlidet år skulle någon längre tids landtluft kanske hafva helt och hållet räddat henne. Men det har gått med henne som med så många tusen andra i vårt goda Stockholm: de tyna bort endast för att de aldrig få andas annan luft än stadsluften och inte känna andra dofter än rännstensdoften. Läkaren kommer nog under fund med slikt, må du tro.»
Det var verkligen för sent: fru Allander dog en
