en längre tid i Stockholm för att med svensk gymnastik hjälpa upp sina försvagade krafter, en ganska älskvärd man för öfrigt.
»Mitt bröst har höjt sig en hel tum sedan jag började nyttja gymnastik,» sade den polske grefven hvilken för hvarje vecka lät mäta bröstets höjd och ständigt uttryckte sin glädje öfver dess betydliga höjande.
Lager lyckönskade honom, men var mycket ouppmärksam på hvad främlingen hade att vidare säga. Han kunde ej göra sig döf för hvad som talades vid det bord, där löjtnant Ulfhierta hade sin plats.
»Hvarför bryter vår vän häradshöfdingen ett godt lag?» yttrade någon.
»Naturligtvis för att låta se, det han har förnäma bekantskaper,» sade löjtnanten helt högt, så att Lager oundvikligt måste höra det.
»Och för att skryta för oss med sin franska,» tillade han. »Den är likväl ganska skral.»
Lager skiftade ansigtsfärg, men bemödade sig om att höra på Miacensky. Löjtnanten fortfor att yttra skarpa ord om sin medtäflare, kallade honom för en löjlig narr, en lycksökare och så vidare, men innan någon kunde ana till hvad han ämnade företaga, reste sig häradshöfdingen, tog ett par långa steg fram till bordet, där löjtnanten satt, och gaf honom en kraftig örfil.
Det smällande slaget hördes öfver hela rummet, öfverröstande pratet och klingandet med punschglasen. Alle gästerne sprungo upp från sina platser och skockade sig omkring de både motståndarne.
Värden som satt och nickade bak om disken och drömde kanske om den tid, då han skulle hafva samlat så mycket pengar, att han kunde återvända till Schweiz och köpa sig en liten gård i en dal vid Alpernas fot
