och det såg ut som skulle uppträdet urarta till allmänt slagsmål. De som den aftonen voro inne på Camarchs kafé vid Brunkebergstorg och ännu äro i lifvet hafva sannolikt icke glömt tilldragelsen hvilken sedan omtalades i hela staden och öfver allt väckte stort uppseende, så mycket mera som polisen, lockad af bullret hvilket hördes långt ut på torget, snart infann sig och ville blanda sig i leken.
Det var endast med största möda som värden på stället lyckades förmå polisen att icke »göra mål» af saken. Det var kanske med ännu större möda som Ulfhiertas och Lagers ömsesidige vänner lyckades någorlunda lugna dem samt förmå dem att lemna kaféet och förfoga sig till hvart och ett sitt hem. Bägge voro fortfarande lika vrede, men bägge ångrade, att de låtit lidelsen taga öfverhand och på ett offentligt ställe gifvit denna lidelse fria tyglar. Om någon försoning ville de dock ej höra talas.
Dagen därpå steg Herman Lager upp vid mycket dåligt lynne. Tänk om presidenten finge reda på gårdagens tilldragelse! Ett sådant uppträde på ett offentligt ställe! Och likväl hade den oförskämde Sten Ulfhierta förtjenat sin örfil. Om den saken hyste Lager icke något tvifvel.
Men om gamla fröken och Valborg också fingo reda på hvad som skett på Camarchs kafé! Det vore nästan ännu värre än om presidenten skulle få veta något. Och om saken framstäldes för dem af löjtnanten! Sådant måste förekommas.
Lager beslöt att så snart på middagen som det kunde anses passande göra ett besök hos fröken Jacquette. Innan dess skulle han gå upp i hofrätten. Fiskalsförordnandet vore nu kanske färdigt. Han stoppade de
