»Förskräckligt!» utbrast Lager när han lemnade presidentens hus.
Han skyndade ned i Klara Bergsgränd och ringde på hos fröken Jacquette. Fröken kunde icke taga emot, förklarade jungfru Mari, och det samma vore äfven förhållandet med fröken Valborg.
»Således är jag dömd äfven här!» klagade Lager, när han lemnade fröknarne Ulfhiertas bostad.
Det var han också. Fröken Jacquette hade snart fått veta hvad som händt aftonen förut, och detta utan att Sten Ulfhierta omtalat det.
»En sådan skandal!» sade gamla fröken. »Den karlen får aldrig sätta sin fot mer i mitt hus.»
»Men faster ...» ville Valborg invända.
»Inga förböner för honom, min kära du,» förklarade fastern mycket bestämdt. »Jag tyckte först rätt mycket om den ståtlige och raske karlen, och han skulle ju ha en vacker framtid sades det, men sedermera har jag icke varit riktigt nöjd med honom, det vet du, mest för att han visat ett mindre passande uppförande mot Sten. Min brorson kan vara häftig, det är sant, men han är en ädling i alt hvad han företager sig, och det är Lager alldeles inte. Det synes nog, att han är af simpelt folk. Tänk aldrig mera på honom, kära barn.»
Valborg gret och var otröstlig. Det gjorde faster mycket ondt, men tiden läker alla sår, tänkte den gamla som hade någon erfarenhet äfven i den vägen, och hon var vänligare än någonsin förr mot den olyckliga brorsdottern.
Herman Lager skref ett bref till Valborg, men hörde aldrig af något svar. I djup förtviflan satte han sig i diligensen till Upsala och lät sedan skaka sig vidare, långt upp i norden, ända till Korpilombolo, kanske
