är visst nyligen repareradt. Ja, kära Valborg, du skall tro, att här är förändradt, sedan jag var här sist. Hela Kirsteinska trädgården fins ej mer och . . . men kom nu och låt oss gå upp.»
Han ringde på en trappa upp.
Är fröken . . . jag menar hennes nåd hemma? . . . Så! Var god anmäl häradshöfding Lager.»
I tamburen hängde många öfverplagg.
»Kära pappa, här är visst främmande,» sade det unga fruntimret. »Kanske att det dansas.»
Men ingen dansmusik hördes.
Häradshöfdingen med dotter infördes och funno ett litet sällskap samladt i samma rum som han igenkände hafva varit fröken Jacquettes förmak. Det var tämligt likt sig, tyckte han, med nästan samma möbler som i forne dagar. Och sällskapet sysselsatte sig med alldeles samma nöje, som när han senast inträdde där. Herrar och damer sutto tysta omkring ett par bord, stirrade rakt framför sig och sågo dumma ut.
Det var nästan hemskt, tyckte häradshöfdingen. Hade de sutit där i öfver ett fjärdedels århundrade? Hade de åldrats i den sysselsättningen, ty han kände bestämdt igen några af sällskapet, fastän åren ganska mycket ändrat deras utseende?
Men det var blott ett ögonblicks tanke. Mot honom kom ett äldre, fetlagdt fruntimmer och räckte honom handen med ett egendomligt leende. Ack, huru tiden förändrar! Det var hans ungdomskärleks ljufva föremål, men i nästan fördubblad kroppshydda. Det var enke-öfverstelöjtnanskan Ulfhierta. Det kunde ej vara någon annan, men huru olika var hon ej mot den fröken Valborg, hvars bild ständigt stått för Lagers minne såsom
