en lyckligare lottad stadsbo borde tänka på, när han om sommaren far ut på landet . . . De gifta qvinnorna kan jag ju inte skaffa förströelser, ty jag har inte rätt att tränga in i familjelifvet, ehuru det nog skulle behöfvas. Därpå var ju min egen stackars hustru ett sorgligt exempel.»
Vi talade mycket den aftonen om Allanders människovänliga afsigter, men jag kunde icke gifva honom några råd till utvidgande af hans verksamhet.
Han afled kort därefter. En mycket aflägsen slägting ärfde honom.
»Kamrern hade nog tänkt göra något testamente», sade gamla Mari, »men det fick han inte tid till.»
Arfvingen som hade fått reda på Allanders »vurm», såsom han sade, klagade öfver, att förmögenheten vore betydligt medtagen.
»En sådan gammal galning» — det var hans vänliga uttryck — »som gick och förstörde mina pengar på den dummaste filantropi, i stället för att göra kapitalet fruktbärande genom praktiska spekulationer! Jag tror, min själ, att gubben var socialist.»
Han fördömde »vurmen», och andra gapskrattade åt en sådan tok som bjöd syjungfrur på lustresor utan att själf fara med.
Inom ett år hade arfvingen genom »praktiska spekulationer» gjort slut på hela förmögenheten.
Då skrattade man ännu mera, men i vindskuporna och de mörka gårdsrummen i bottenvåningarne vid Kindstugatan, Skärgårdsgatan och Vesterlånggatans alla gränder skrattade man icke.
Ofta har jag tänkt på Johan Allander, då jag de vackra sommardagarne sett ångfartyg fullastade med glada »sommargäster» lägga ut från Skeppsbron, Blasieholmen
