återvända till »Söder» samt att han för det ändamålet ingalunda sparade sina vänners plånböcker, men då alla ansträngningar slutligen visade sig vara fruktlösa, tog han saken ganska förståndigt och gjorde en dygd, en glad dygd af nödvändigheten.
Huru hade Sigge Svenman råkat i så brydsamma omständigheter?
’s ist eine alte Geschichte, ständigt den samma i Stockholm, åt minstone för ett par eller tre årtionden sedan och sannolikt äfven före den tiden. Sigge Svenman var, liksom så månge andre af mine ungdomsvänner, en glad »extra-ordinarie i verken,» fick ljuspengar i sex eller sju ämbetsverk, men hade inga andra inkomster, hvaremot han hade icke så få och ej så små behof och följaktligen ganska många och i förhållande till inkomsterna ganska stora utgifter. Han hade aldrig ärft något, men från början af sin bana fått den föreställningen, att han måste »lefva med» för att därigenom »komma fram».
Det var den enkla orsaken till de många skulderna. De växte oupphörligt och stego honom slutligen öfver hufvudet, synnerligen genom de »fyrtio procenten». Har ni hört den sagan förr? Det är sannsagan om »proletariatet» i fina kläder, »proletariatet» bland »bättre folk». Jag hade visst icke ansett det löna mödan att upprepa den sagan, om jag icke vid genomögnandet af mina »samlingar» hittat på ett gammalt kort med Sigge Svenmans namn och några af honom med blyertspenna skrifna rader som erinrade mig om ett äfventyr, hvilket orsakade en märklig vändning i hans öden och som kanske roar er att läsa.
En dag fann jag i mitt nyckelhål ett hopviket kort. Det var Sigge Svenmans. På kortet hade han skrifvit:
»Jag har sökt dig flera gånger i dag. Nu vågar
