Appelbom var en bekant exekutionsbetjänt på den tiden.
»Å, han är inte ute så här dags,» invände jag. »Det borde du väl veta.»
»Han är ute på alla tider, om han tror sig kunna göra ett kap. Och den här gången har han särskild anledning. Han är rasande på mig för att jag lurat honom i lång tid, och jag vet att han får extra drickspengar af Paulin, procentarkommissionären, som är ännu ursinnigare på mig. Den här gången är det på fullt allvar, skall du veta . . . Har du pengar med dig?»
»Något har jag, men det räcker väl inte långt. För huru stor summa har du nu utslag på dig?»
»Å, med omkostnader går det till öfver tre hundra banko.»
»Inte må du tro, att jag kunnat få i hop så mycket pengar. Hundra sextiosex och tretiotvå är alt hvad jag har.»
»Då är jag förlorad.»
Svenman yttrade detta med ett uttryck af förtviflan som jag aldrig förr funnit hos honom och som förvånade mig. Jag sökte att muntra upp honom genom några skämtsamma påminnelser om vännerne på »Söder,» huru efterlängtad han vore där och med hvilken glädje han skulle välkomnas af de gamle stamgästerne. Skämtet tycktes dock icke göra åsyftad verkan.
»Nej, vet du,» utropade han, »jag är trött på det nöjet, och den här gången låter jag på inga vilkor bysätta mig. Jag litade på dig, men du rår naturligtvis inte för att du ej kunnat skaffa mera pengar.»
Jag höll på att brusa upp, när Svenman nästan oförsynt förklarade, att han litat på mig, men slutorden i hans yttrande lugnade mig och jag tog saken åter från
