vi sågo nästan afskräckande ut. Krögerskan tyckte, att vi borde höra till dem som stå under polisuppsigt, hvarför hon skickade efter en poliskonstapel som tog oss i strängt förhör.
Det lustiga var, att ägarinnan af krogen vid Träsktorget gick till väga på samma sätt som hennes yrkessyster, fastän sannolikt icke af samma orsak. Vi hade råkat komma in på ett i polisens häfder mycket illa kändt ställe, »Zamorskans krog,» där aftonen förut polisen på en »razzia» i Träsktrakten gjort en god fångst af rymde fästningsfångar, kände inbrottstjufvar och alle handa löst, mer eller mindre brottsligt pack.
Madam Zamor, som åter ville ställa sig väl med polisen och visa, att hon själf hädanefter önskade hålla ordning i sitt hus, skickade genast efter ett par konstaplar för att låta dem se hvad det vore för misstänkta figurer som nu infunnit sig hos henne, hvilken den aftonen var i saknad af alla andra gäster.
»Herrarne kunna väl se, att de äro utklädde,» sade hon till polismännen och pekade på oss, »men jag försäkrar herrarne, att jag är fullkomligt oskyldig. De där karlarne har jag aldrig förr haft för mina ögon.»
Jag skrattade, hvilket gaf polismännen som då ännu i allmänhet icke voro så hyfsade som i våra dagar, anledning att befalla mig hålla munnen — uttrycket var nog grofvare — samt icke visa mig fräck.
Det kunde icke falla dem in, att någon som visade sig på Zamorskans krog vore ärlig karl eller kunde hafva anspråk på ett höfligt bemötande. Jag tog mig friheten erinra dem därom, men då haglade det grofva ord från poliskonstaplarnes tjocka läppar och de hotade snart med handklofvarne.
