komma hem, men förklarade också, att de nog insåge, det han icke kunde lemna sina studier.
»Blott han icke arbetar, så att hans hälsa lider,» sade fru Helgesson med moderlig ängslan i sin röst, hvilken föreföll mig mycket svag, och hennes afmagrade händer darrade, då hon för att lemna mig plats röjde af en stol, öfverlastad med linnesöm.
Hon såg gammal och sjuk ut, i stort behof af hvila och omvårdnad.
Jag trodde mig kunna försäkra henne, att Helmer tycktes vara fullkomligt frisk.
»Han har alltid varit så klen,» fortfor hon och talade med öm moderskärlek om hans barndom.
Jag kunde dock icke rätt uppfatta alla hennes ord, ty hennes dotter hade fått ett så häftigt anfall af hosta, att ljudet däraf hindrade mig att höra den gamla. Jag frågade efter mamsell Elins helsotillstånd, och sedan det i mina öron riktigt ohyggliga ljudet ändtligen för en kort stund upphört, förklarade Helmers syster, att hon nog mådde bra, blott den envisa hostan ville lemna henne i ro. Hennes ansigte visade emellertid spår af en långt framskriden bröstsjukdom.
»Å ja, Elin blir nog snart kry igen,» sade fru Helgesson, »bara sommaren på allvar infinner sig. Hon har nu i flera år varit så där under vintern och värst om vårarne. Det går väl an för henne som är hemma, men värre är det med Helmer, om han långt från hemmet skulle få någon sjukdom.»
Jag frågade, om fruntimmerna tänkte bo på landet.
»Nej, det kunna vi inte,» svarade fru Helgesson, »för vårt arbetes skull. Vi ha, gud vare lof, fullt upp med arbete och sitta långt in på nätterna. Det går väl för sig den här årstiden, då det är ljuse aftnar.»
