»Ja visst! Jag skall nog göra det, men för närvarande håller jag på med lösningen af några filosofiska problem . . . Ser du, åt dig kan jag säga det . . . jag tror, att mänskligheten har anspråk på mig. Det är så många frågor som måste klargöras, så många gamla dumheter som måste undanrödjas. Tror du kanske, att jag icke har hjärta för mänskligheten, fastän jag nyss bevisat dig, att hela lifvet är ett fördömdt misstag?»
»Hjärta för mänskligheten? Jo, jag har altid trott dig hafva ett godt hjärta, alt sedan du i skolan delade din kryddlimpssmörgås och dina läckerheter med kamraterne och hjälpte oss med våra latinska themata . . . Men dina närmaste, de som, ursäkta att jag säger det, uppoffra sig för din skull! Du har väl hjärta för dem först och främst?»
»Hjärta för dem, efter vi skola idissla med det där gamla dumma uttrycket, har jag visst. Det vet du nog. Men först och främst, som du säger, får jag inte hafva det. Min uppgift är högre. Men nog prat nu. God natt med dig.»
Han styrde med snabba steg upp åt torget.
Jag var mycket trött, gick hem och lade mig samt tänkte på, att Helmer Helgesson kanske en dag skulle framträda med ett nytt system, som komme att omskapa hela verldsåskådningen, göra hans namn berömdt öfver hela jorden och sprida glans till och med öfver alle hans kamrater, mest öfver de gamle skolkamraterne, och så tänkte jag äfven i sömnen på mycket underliga förhållanden, på Förderfvet och Scylla, samt nya filosofiska lärosatser som skulle förkunnas från Vaxala kyrka, sedan man där först offrat två kvinnor.
Men så kom morgonen och en ny dag med sina mödor och fröjder, föreläsningar och glada samkväm,
