Sida:Gamla kort.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
60
EN FILOSOF

henne ingenting, att det hoppet aldrig gick i fullbordan. Helmer vet nog själf hvad som är bäst för hans lärdom. Jag skulle bara önska, att han hade tid att skrifva litet oftare till mig här i min ensamhet.»

Det var hjärtslitande att höra, fastän det framsades så blygsamt och utan minsta anspråk eller klagan. Men jag lemnade den gamla, och lifvets friske vindar blåste snart bort intrycket af det dystra rummet och den öfvergifna gumman vid hennes aldrig hvilande arbete, aldrig tröttnande omsorg för den lärde sonen.

Jag skref likväl kort derefter till Helgesson och omtalade mitt besök hos hans mor. På det brefvet fick jag aldrig något svar.

Ett par år förgingo åter. Jag höll på att glömma Helgesson, då jag aldrig hörde talas om honom. En dag sade en af de gamle kamraterne:

»Vet du, jag tror, att det var Helgesson, du mins väl honom, öfverliggaren, som jag såg i dag, då jag händelsevis kommit upp till söder. Men jag kände knapt igen honom och inte hade jag just någon önskan att tala med honom, för han såg riktigt ruskig ut, han som förut var så fin och putsad.»

De gamla minnena döko plötsligt upp. Jag förebrådde vännen att icke hafva tagit reda på vår fordne kamrat.

»Kamrat! Ja, det förstås,» fick jag till svar på förebråelsen, »men det är nu längesedan. Inte behöfver man väl umgås med alle gamle kamrater, i synnerhet om de kommit på decadance. Då skulle man få en alt för brokig umgängeskrets och kunde råka ganska illa ut. Nej, tack skall du ha!»

Någre dagar därefter lemnade man mig vid min hemkomst ett papper, på hvilket ett namn var skrifvet.