Sida:Gamla kort.djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
67
HVILKEN VAR DEN RÄTTA HUSTRUN?

annat än angenäma känslor och som kan afhandlas i hvilket fint sällskap som hälst.

»För guds skull kom inte med några skandalhistorier!» säga de som äro ännu finkänsligare och ännu månare om anständigheten. Damerna hålla näsduken eller solfjädern för ansigtet. Herrarne sky kanske icke hån, åt minstone ej ett »lätt raljeri».

Hvad skall människovännen göra? I de flesta fall umgås han också i ”bättre” sällskap och kan naturligtvis icke stöta sig med sina umgängsvänner. Han låter frågan förfalla, tager upp henne må hända en annan gång, men blott för att åter lägga ned henne, och då vanligtvis för att ej ytterligare draga fram henne. Människovännen är också människa, och det händer nog, att så människa han är, tjuter han likväl med vargarne, med ulfvarne i fårakläder eller i fine rockar och dyrbara sidenklädningar. Det kallas: konsten att umgås med människor.

Alt det där kom jag att tänka på nu igen, när jag rotade i mina gamla kort och fick ögonen på ett mycket fint förlofningskort på hvilket står: Fabian Blencker, och på raden under läses ett fruntimmersnamn.

Jag kan icke afhålla mig att draga fram de gamla minnen som detta kort väckt hos mig, men man är ju icke tvungen att läsa hvad jag nu förtäljer, ty det är, uppriktigt sagdt, en ofantligt vanlig historia som upprepas dagligen på vår jord, en framställning som icke bjuder på någon romantik, utan endast på ren verklighet. Där finnes visserligen litet kärlek, men något roligt innehåller berättelsen ej. Nu har jag varnat er. Skyll nu er själf för följderna.

Fabian Blencker var rik. Det var hans enda sysselsättning och det yrke åt hvilket han egnat sig alt från