Majken Spole hade utvecklat sig till en riktig verldsdam. Hon såg ej häller illa ut.
»Hon skulle passa förbannadt bra i min salong i mitt nya hus vid Regeringsgatan,» sade Fabian Blencker till en af sine vänner. »Tror du, att jag får ja, om jag friar?»
»Det lär väl vara säkert,» förklarade vännen. »Jag undrar bara öfver, att du ej friat för länge sedan. Det där påhänget du har vid Tjärhofsgatan eller Pilgatan eller hvar det nu är kan du väl göra dig af med. Inte är Emma en kvinna som får stå i vägen för din lycka.»
»Nej, det är häller inte fråga om,» instämde Blencker. »Jag har nog medel att gifva henne en årlig pension, så att det räcker både till henne och barnen, och därmed har jag väl gjort alt hvad man kan fordra af en hederlig karl.»
»Fullt upp, min hedersbror! Laga du bara bröllopet i ordning, men innan dess skola vi ha en dundrande svenmiddag för dig, det kan du lita på.»
Blencker friade och erhöll genast ja både af Majken och hennes föräldrar.
»Hon fick inte något för sina otacksamma intriger mot oss, den lättfärdiga slinkan,» sade fru Spole till sin man.
»Du menar Emma Karlsson,» sade fabrikören. »Det ger mig anledning att tänka på, huru Blencker gör upp med henne. Det är ju två eller tre barn.»
»Hvad bryr du dig om den saken?» anmärkte frun. »Ger han henne något, är det ju hans ensak, men skulle hon få ingenting, vore det inte mer än rätt åt ett så lättfärdigt fruntimmer.»
Fabrikören ansåg sig likväl böra tala med sin tillkommande måg om saken.
