fästman, och nog viste den unga, oskyldiga flickan, att Fabian kunde vara lika hederlig karl och lika god äkte man, fastän han haft bekantskap med ett fruntimmer som icke hade rätt att räknas bland bättre folk.
Emma Karlsson kunde icke hindra Blenckers giftermål med Majken Spole. Hennes förtviflan uträttade ej något. Hon föll i ett djupt svårmod, men detta fick ej draga henne från hennes pligter som mor.
Blencker infann sig själf hos henne och talade »förstånd», såsom han kallade det. Han var ganska frikostig och skänkte henne det lilla huset vid Pilgatan. Men det var icke det hon begärde, utan rättigheten att inför verlden kallas hvad hon så länge i verkligheten varit: hans hustru, ej så mycket för sin skull kanske, som ej mer för barnens, de oskyldiga barnens, hvilka väl ej borde lida för föräldrarnes fel.
»Se så, inga scener, om jag får be,» sade Blencker helt kallt och ganska förnämt. »Jag handlar ju som hederlig karl, och mer kan du väl inte begära.»
Därvid blef det ock. Blencker gifte sig med Majken Spole, sedan man dagen förut med en praktfull svenmiddag på Phoenix firat en afskedsfest för hans utträdande ur ungkarlsståndet. Bröllopet var i alla afseenden lysande. Bruden strålade af lycka. Hennes man hade samme dag skänkt henne de vackraste vagnshästarne i hela Stockholm. Hon hade således skäl att vara strålande glad. Brudgummen var en bild af sann bröllopsfröjd.
»Hvilket älskvärdt par! Hvad de äro lyckliga!» hette det bland bröllopsgästerne.
De flesta viste, att brudgummen redan förut vore familjefader, men på de öfvergifna barnen och deras mor tänkte ingen. Han hade ju köpt sig fri från sina
