101
för den lidande, der våra egna beräkningar icke mera förslå, samt styrde derpå med lätta steg sin vandring till kommendanten.
― Hvad nu? — sade denne, då han åter blef Hysing varse. — Ni lemnade mig ju nyss, och jag sade er då, att jag ingenting kan göra för er. Ingenting, min herre, ingenting! Och jag hoppas att icke mer bli försatt i nödvändighet att upprepa det.
— Jag vågar dock be er betänka…
— Jag tänker aldrig på saker, dem jag ej ernar befatta mig med.
— Den olycklige sjukes belägenhet…
— Rör mig icke.
— Och den tacksamhet, hvarmed er godhet skulle uppvägas.
— Hm! Hvad var det ni sade?
— Att er godhet skulle rikligen och tacksamligen belönas.
— Min vän, saken är kinkig, ytterst kinkig! — — — Hur var det ni önskade?
Hysing, som fann att medlet verkade kraftigare och mera direkt än han kunnat föreställa sig, fruktade nästan vid denna fråga att sätta en trängre gräns för en tjenstvillighet af så elastisk natur, än den, öfverlemnad åt påtryckningen af sina egna beräkningar, skulle medgifva, hvarför han sade:
— Som jag redan haft äran att nämna, är kapten Stael von Holsteins tillstånd sådant, att han omöjligen kan uthärda resan till Kasan; och hänskjuter jag, i förhoppning till herr kommendantens mensklighet och makt, åt dess godtfinnande att afgöra om bästa och säkraste sättet att rädda honom derifrån.
Den ädle mannen tycktes nog betänka sig på saken, han lade sin panna i djupa veck, tog sig dubbla priser ur dosan och sade:
— Det skulle göra mig ondt om han doge på resan. — En rätt hygglig karl, Stael von Holstein. — — Man måste ha barmhertighet med sina medmenniskor, äfven om de tillhöra fiender! — Måhända skulle det vara möjligt, i anseende till de ganska vigtiga förhållandena, att helt och hållet qvarhålla honom. — — Guvernören är en human man; man skulle kunna slå honom en dunst i ögonen… Men företaget är vådligt, i hög grad vådligt, det fordrar i sanning sin vedergällning.
— Ni eger att bestämma den så högt ni behagar.
— Fyra tusen rubel är en bagatell för en sådan tjenst.
