103
tydligt visande förbättringen, bestämde Hysing att upplysa honom om den förändring, som skett, och med den, i glädjen som sorgen, lugnande och fridgifvande hänvisningen till försynens kärleksfulla vård om våra öden berättade han nu hvad som tilldragit sig.
Stael hörde uppmärksamt ända till slutet. Då räckte han honom sin hand och sade:
— Tack, Hysing, tack för hvad ni gjort. Er vänskap är alltid densamma, liksom mitt hjerta för er! Men himlen har annorlunda beslutat.
— Hvad för slag, kapten?
― Nej, aldrig skall jag undfly mitt öde för detta pris!
― Kapten, vänd er åt väggen och sof en smula. Ni talar nu litet på tok; sjukdomen har det med sig. Den tål icke starka sinnesrörelser, och hvad jag berättat er, har naturligtvis till någon del uppskakat er.
— Sömnen stärker och reder själens tankar. Ni skall vakna med andra beslut.
— Nej, min redlige vän! Jag tackar Gud, att jag i detta ögonblick känner mig redig och stark att kunna afgöra öfver min belägenhet. Aldrig, jag upprepar det, aldrig skall jag af fröken Natalias hand mottaga min räddning, aldrig skall jag låta krossa mig af detta stolta ädelmod!
― Kapten, ni gör er skyldig till otacksamhet emot himlen; och ni misskänner den högstes förbarmande då ni vägrar att begagna de medel han sänder till er räddning. Jag skulle med Guds och förnuftets ord kunna bevisa er, att ni icke eger rättighet, som en kristen, alt förfara som ni gör med vår Herre sjelf och säga: Jag vill icke rädda mitt lif, emedan du kastar till mig den här men icke den der plankan att fatta uti! Jag skulle kunna slå er med en hel straffpredikan, men, det är icke värdt nu, kapten, ni behöfver bättre hvila än aga; ni är upprörd nu, och i denna belägenhet tillhör det vänskapen att bestämma i ert ställe.
— Ty värr, — sade Stael, — jag kan fatta min belägenhet i hela dess fasa, — Mitt lif betyder — intet, Dess glädje är röfvad, dess krafter äro brutna. Hvad skall jag med ett hjerta utan min älskade, med min arm utan mitt fädernesland, med min framtid utan förhoppningar, utan verksamhet. Nej, Hysing, jag känner hur arm jag är, och jag prisar Guds barmhertiga skickelse då jag följer ett öde, som snart skall göra ett slut på mitt elände, Jag vill, jag skall följa det; ty jag känner att det lif, hvilket jag till råga på dess börda skulle bära som en nådegåfva från den hand som nu bjudes mig, det skulle innan
