105
sannskyldiga signalement, och hvilket så mycket skarpare sprang honom i ögonen som det, likt ett åskmoln på en i öfrigt ljus sommarhimmel, starkt stack af mot det annars så klara och fridfulla ansigtet, stannade han, träffad af en ovilkorlig förvåning och frågade huru han befann sig, samt om icke han, liksom Du Rietz sjelf, hörde till deras antal, som fick qvarstanna i Moskau, hvilket i sanning borde betraktas som en lycka i jemförelse med att försändas in till det ryska rikets okända trakter.
— Jo, — svarade Hysing, — visst skall jag qvarstanna här, men gifve Gud jag kunde utbyta denna fördel! Bland annat har äfven det projektet runnit mig i tankarne, men han kan inte förrätta presttjensten här bland våra landsmän, och det ena spektaklet skulle snart förråda det andra.
— Min bästa pastor, — sade Du Rietz, ert tal förefaller mig något otydligt, alldenstund jag, som ni lätt torde inse, icke har mig det ringaste bekant om hvad eller hvem ni talar.
— Ni har rätt! Förlåt mig att jag glömde detta! Ack, min kapten, vi visa oss lika egoistiska både i sorg och glädje, enär det förefaller oss som om en hvar borde vara upptagen af och fördjupad i ämnena för våra känslor. Ni känner ingenting om orsaken till mitt bekymmer, det är sannt; men jag glömde det, då det angår en person, den jag vet att ni en gång känt och värderat. Jag vill derför berätta er det.
Du Rietz, som ännu i andra ledet bibehöll den egendomlisa värman af det fransyska blod han på fädernet ärft, med det deraf alstrade lifliga temperament, hvilket så lätt låter uppdrifva sig till denna ädla exaltation, som i alla tidehvarf varit karakteriserande för hans ursprungsstam, samt af sin svenska acklimalisering vunnit denna kärlek till äfventyr och faror, hvilken, utan att så noga beräkna deras vidd, kastar sig i deras famn af ren lust till den omvexling de erbjuda, — Du Rietz, säga vi, hade knappast hört Hysings berättelse till slut, innan han sade:
— Låtom oss icke förlora hoppet att rädda ett så ädelt lif, innan vi försökt det sista! Jag vill låta bädda ner mig i hans sjuksläda och företaga resan i hans ställe, om ni lofvar att bedrifva saken så hos Stael, att han icke gör några upptäckter i otid, utan förblifver i menlös okunnighet tills sprattet redan är verkstäldt och således icke kan ändras, och vidare tar edra mått och steg till afböjande af de äfventyr som deraf kunde uppstå för framtiden.
— Var öfvertygad, — sade Hysing, — att det skall blifva mig en helig pligt, att hellre draga äfventyret af hvad som kan
