123
— Nej, nej! Lemna mig icke.
Då inträdde Tepati och hans fru, hvilka, liksom alla andra, blifvit störda af nattens allarm. De kommo att genom fönstren, som lågo ut åt gatan, se till hvad som stod på. Deras öfverraskning vid åsynen af Ebba och Brinck, lemna vi åt läsaren sjelf att bedömma. Men det dröjde icke länge innan den gaf rum åt medlidandet, vid upptäckten al den sinnesstämning som bemäktigat sig den senare. I förmodan att denna frambringats af någon hotande fara, som torde stå i sammanhang med de nattliga uppträdena, om hvilkas orsak och syfte den ädle Tepati ännu befann sig i den fullkomligaste ovisshet, qvarhöll han Brinck i sitt hus för att så vidt möjligt var skydda honom för allt slags våld, och genom en ändamålsenlig vård återbringa honom till lugn och sansning.
Detta ädla bemötande tycktes till en början icke heller vara fruktlöst. Redan nästa morgon visade sig Brinck, till följe af den goda, lugnande behandling han erhållit och nattens stärkande sömn, fullkomligt redig till sinnes, ehuru han var ytterst blek och ögat hade mycket qvar af denna skygghet och irrande rigtning, som en engång rubbad inre jemnvigt gerna qvarJemnar. Slug, som han var, då passionen ej qväfde förnuftets röst, visade han icke något minne af den föregående aftonens uppträde; och både Tepatis och Ebba undveko sorgfälligt att vidröra hvarje ämne, som de fruktade kunde återkalla det, elder anslå de känslor, hvars uppdrifna våldsamhet de tillskrefvo hans tillstånd.
Sedan de förut anförda motgångarna brutit löst öfver de svenska krigsfångarne i Kasan och de med dem förbundne, drog sig det olycksbådande molnet emot kamraterna i Sviatski, och utskickade sin åska lika oförberedt och krossande öfVer dem. Att beskrifva hur den der nedslog, de förhoppningar som den splittrade, den förbittring den antände, m, m. skulle endast blifva ett upprepande af hvad vi nyss anfört.
Kommendanten i Kasan, som blifvit väl underrättad, icke allenast om företagets hela vidd och utsträckning, utan äfven om upphofsmannen och dess förnämsta handtlangare, hade nemligen, så snart han hunnit öfvertyga sig om angifvelsens rigtighet, sändt ett ilbud till sin konfrater i Sviatski, med underrättelse derom, och förhållnings-order i afseende på de mått och steg han hade att vidtaga. Till dessa hörde, att han genast skulle afsända Rühl och tolf andra — hvaribland vi finna de förutnämda kunskaparne samt Du Rietz — till Kasan, under sträng bevakning, på det han, (kommendanten,) måtte förme-
