165
ter, på det Stael icke skulle komma utblottad till fäderneslandet eller under vägen sakna medel att förskaffa sig de förnödenheter och beqvämligheter, som vanan gjort honom behöfliga. Detta allt skedde likväl under den fullkomligaste tystnad, emedan Ingeborg väl visste, att om Stael kom underfund med hvad hon förehade, skulle han sätta sig deremot och omintetgöra hvarje plan, som gick ut på att skilja honom från henne.
Hon tviflade så mycket mindre på att hennes bemödanden skulle vinna framgång och hans räddning lyckas, som hon erfarit att general Tschammer redan samma dag han anländt till Moskau, på aftonen åter lemnat staden. Hon hoppades således att ingenting från hans sida skulle hinna verkställas, innan hennes make redan var i säkerhet och ryckt utom det håll, der han behöfde frukta följderna af sin fiendes vrede.
Hur litet förstod Ingeborg hämndens blinda makt öfver ett hjerta, hvars alla ädlare drifter lades till aska under branden af från så många sidor i lågor satta passioner. Kärlek, stolthet, svartsjuka, hat och förakt voro på en gång bragta i rörelse. Alla dessa känslor, af hvilka hvar och en särskildt så mången gång behöft svalka sig i blod, ropade nu gemensamt på hämnd, hämnd! Den måste blifva förfärlig och dödligt träffa sitt mål, skulle den ock bana sig väg genom tusende oskyldiga hjertan.
Generalen insåg emellertid att han hade ganska betänkliga hinder att öfvervinna och att Stael stod skyddad inom ett värn, der han icke var åtkomlig genom vanliga medel: å ena sidan Catharinas välvilja, hvilken var detsamma, som czarens egen, och å den andra den stränghet, hvarmed Petter ofta bestraffade dem, som läto komma sig något våld emot de svenska fångarne till last, utom det som han sjelf icke sällan tillät sig att anbefalla. Den vigg som skulle kunna drabba genom dessa måste vara skarp, afmött och dräpande.
Men Tschammer var icke den som bäfvade tillbaka för ett förtvifladt steg. Efter några timmars öfverläggning, hade han stadgat sitt beslut, lät spänna för sin resvagn och begaf sig till czaren, som befann sig vid arméen. Han reste genom natt och dag, och tillryggalade vägen, i följd af otroliga ansträngningar och en rastlös skyndsamhet, på hälften af den tid, som annars hade erfordrats. Vid framkomsten begärde han ofördröjligen att få tala med czaren.
Vid det meddelande han hade att aflemna, bleknade Petter. Hans läppar darrade och förebuden till de konvulsiviska skakningar, som häftiga sinnesrörelser hos honom brukade framkalla, började visa sig.
