bär sin nationella rustning. Den enes eller andres seger upptages såsom förebud.
11. Öfver ärenden af mindre vikt besluta stormännen, öfver de viktigare hela menigheten, dock så att äfven de ärenden, i hvilka afgöranderätten hvilar hos folket, på förhand behandlas af stormännen. Ting hålles, såvida intet oförutsedt och plötsligt inträffat, på bestämda dagar, antingen vid nytändning eller fullmåne; detta anse de nämligen vara den mest lofvande början för ett företag. De räkna ej efter dagar, såsom vi, utan efter nätter; så utsätta de terminer, så träffa de aftal: natt anses gå före dag. Ett af friheten orsakadt fel är, att de icke samlas på en gång eller enligt undfången kallelse, utan både den andra och den tredje dagen förbrukas genom dröjsmål. Så snart de sammankomne anses tillräckligt många, sätta de sig ned beväpnade. Tingsfrid pålyses af prästerna, som nu äfven ha rätt att med våld upprätthålla ordningen. Konungen eller någon storman, allt efter hvars och ens ålder, börd, krigarära och vältalighet, tager sedan till ordet och åhöres mera på grund af sitt personliga värde som rådgifvare än på grund af någon befogenhet att befalla. Finner man icke behag i hans åsikt, visar man med sorl sitt ogillande; finner man åter behag däri, skakar man framjorna: att hylla någon med vapengny är den mest hedersamma form af instämmande.
12. Inför tinget är det äfven tillåtet att framställa anklagelser och väcka åtal i lifssak. Straffen utskiftas efter brottens art. Förrädare och fanflyktingar hänger man i träd; sådana som visat feghet eller sökt komma undan krigstjänsten eller besudlat sig med laster, dränkas med ett flätverk kastadt kring kroppen i ett smutsigt kärr. Skiljaktigheten i straff häntyder på den uppfattningen, att man öppet bör visa ogärningarne, medan de straffas, men dölja styggelserna. Äfven för mindre förseelser lämpas emellertid straffet efter arten och de som pröfvats skyldige
