16. Att germanernas folk alls icke bo i städer är väl bekant, ja de tåla icke ens bostäder, som hänga samman med andra. Skilda och spridda bo de, allt efter som en källa, ett fält, en lund lockat dem. Byar anlägga de icke på vårt sätt med hopbyggda och sammanhängande hus; hvar och en omger sitt hus med ett fritt område, vare sig nu detta sker som skydd mot eldsolycka eller af okunnighet i byggande. Icke ens huggen sten eller tegel är hos dem i bruk: de nyttja till allt ett groft material utan all skönhet eller trefnad. Vissa ställen bestryka de noggrannare med en så hvit och glänsande lera, att det hela ser ut som målning; med linieornament. De pläga äfven gräfva underjordiska, hålor och lägga ofvanpå dessa massor af gödsel, tillflyktsorter om vintern och upplagsplatser för jordens frukt, emedan sådana ställen mildra köldens stränghet och emedan, om en fiende kommer, det som ligger öppet sköflas, men det dolda och nedgräfda däremot antingen blir obekant för fienden eller undgår honom, just emedan det måste sökas.
17. Till beklädnad hafva de alla ett tygstycke, sammanhållet med ett spänne eller i saknad af sådant med en nål. I öfrigt utan kläder tillbringa de hela dagen vid elden på härden. De rikaste känner man igen på att de ha underklädnad, som dock icke flyter i vida veck såsom hos sarmater och parter, utan är snäf och sluter sig efter de enskilda lemmarna. Man bär äfven pälsverk; de som bo vår gräns närmast akta ej mycket därpå, de längre bort boende däremot göra härvid ett sorgfälligare urval, alldenstund handeln med oss ännu icke brakt dem någon lyx. De utvälja noga djuren, draga af hudarne och fästa här och där skinnlappar af annorlunda färgade djur, hvilka det yttersta Germanien och det okända hafvet alstrar. Kvinnorna ha ingen annan dräkt än männen, utom att kvinnorna oftare kläda sig i linnemantlar och utsira dessa med rödt, hvarjämte de icke utdraga den öfre delen af klädnaden till ärmar, utan lämna under- och öfverarmen nakna. För öfrigt
