Att den är en trädsaft torde man emellertid kunna sluta däraf, att vissa på marken lefvande ock jämväl bevingade djur ofta ses lysa igenom, hvilka fastnat i den rinnande saften och sedan blifvit inneslutna i det hårdnade ämnet. Jag skulle således tro, att liksom i undangömda nejder af österlandet, hvarest rökelse och balsam utsvettas, så också på västerlandets öar och kuster finnas fruktbara skogar och lundar; det som där af den nergående solens strålar utprässats och i flytande tillstånd glidit ned i det närbelägna hafvet, vräkes sedan af stormarne rakt upp på de motsatta stränderna. Undersöker man bernstenens egenskaper genom att närma eld till densamma, brinner den som ett tjärbloss och ger en oljaktig och välluktande låga: därpå blir den seg och öfvergår till ett slags beck eller harts.
Med suionerna stå sitonernas stammar i sammanhang. I öfrigt dessa like skilja de sig i det enda afseendet, att de ha en kvinna till härskarinna; så långt ha de vansläktats icke blott från friheten, utan till och med från träldomen. Här slutar Suebien.
46. Huruvida jag skall räkna peukinernas och veneternas och fennernas stammar till germanerna eller till sarmaterna, därom är jag tvehågse. Dock likna peukinerna, hvilka somlige kalla bastarner, germaner i språk, lefnadssätt och bostäder. Alla äro de osnygga och deras höfdingar slöa; genom blandade äktenskap antaga de åtskilligt af sarmaternas fula yttre. Veneterna ha tillägnat sig mycket af deras seder, ty hela den skogs- och bergsträcka, som höjer sig mellan peukinernas och fennernas område, genomströfva de på sina plundringståg. De hänföras dock bättre till germanerna, ty de ha fasta boningar och föra sköldar och tycka om att bruka fötterna — allt ting, som äro olika hos sarmaterna, hvilka tillbringa sitt lif på vagnen och hästryggen. Fennerna utmärka sig genom en utomordentlig råhet och ett motbjudande armod: inga vapen, inga hästar, inga hem. Örter äro deras kost, djurhudar deras klädnad, marken deras lägerstad; deras enda tillit står till pilarne, hvilka
