Den här sidan har korrekturlästs
GEYSER 39
Det kommer aldrig mer...
Jag byggde fästningar af papp,
och jag på käpphäst red.
I skogarna, då allt var grönt,
som indian jag stred.
Och knektar trädde hvarje jul
ur askarnas kvarter...
Det kommer aldrig, aldrig mer —
det kommer aldrig mer.
Hvar gång, jag fyllde mina år,
på bordet kakan stod.
Jag bad om bjudning — Mor gaf lof,
och Far var alltid god.
O, ljufva bal! Hur hjärtat slog
på liten kavaljer...
Det kommer aldrig, aldrig mer —
det kommer aldrig mer.
Och så jag hinner femton år
och går i kyrkan fram.
Allt blir så underligt och nytt,
och slut tar gosseglam.
