Den här sidan har korrekturlästs
GEYSER 41
Att lämna villans väg en dag
mig Mor med tårar ber...
Det kommer aldrig, aldrig mer —
det kommer aldrig mer.
Och Mor går bort. Och det blir mörkt.
Men hemmet är dock kvar.
Och ännu är vår syskonring
ej bruten omkring Far.
Och Far, fast stämman nu är matt,
än sjunger till klavér...
Det kommer aldrig, aldrig mer —
det kommer aldrig mer.
Nu nästan hvarje dag är grå,
om våren ock står grön.
Så lång och bitter var min kamp,
så ringa blef min lön.
Hvad hjärtat känner djupt och ljuft,
när lifvet ännu ler,
det kommer en gång aldrig mer —
det kommer aldrig mer...
