I glam och glans drog Bacchus-tåget fram
och sken af sällhet öfver jorden spridde —
dess spira, rosenlindad rankas stam,
mot själfve Jofurs viggar trotsigt stridde.
Det var i släktets unga, starka år,
då blodet än betvang fördärfvets safter,
då lifvet själft än läkte hjärtesår
och aldrig bräcktes helt af dolska krafter.
Se’n dess ha’ sekler genom lifvet flytt
och lagrat laster af i mänskoblodet:
i ståndig eld dess första glöd sig bytt,
och slocknat har det första, glada modet.
Och bägargiftet fran helleners land,
det har demonen nu bryggt sjufaldt värre.
Där nu hans rusvåg får en mun till strand,
blir själf han hjärtats gäst och snart dess herre.
All trotsig skönhetsglans nu bleknat af.
Han nu har makt förutan Bacchus-glitter.
Sitt blod i rusets sakrament han gaf
och själf på mörkrets tron som satan sitter.
Och nu, af ingen skenolymp förledd,
i dyster vandring är hans skara sedd.
Se detta Bacchus-tåg, hvars thyrsos är
en rånarpåk, beprydd med blodstänk röda —
där aldrig locken några rosor bär,
Sida:Geyser.djvu/5
Den här sidan har korrekturlästs
GEYSER 5
