Den här sidan har korrekturlästs
54 HARALD JACOBSON
Det lif, vi annars prisa,
blir nu oändligt kallt,
när barndomsda'r sig visa
i julens strålgestalt.
Och gamla hemmet når jag
och hör miu moders ord.
Som pilten åter står jag
vid litet landskapsbord.
Du näjd, som själf jag danat
en gång med menlös hand,
din ljufhet ingen anat
i blåa söderland!
Du gran förutan like,
med tända ljus till blom!
All skogens vida rike
mot dig är fattigdom —
ditt skimmer en gång bringat
mig syn af Himlens glans,
och ned små änglar svingat
och sväfvat med i dans...
Ack, oskulds sälla välde!
Ditt minne aldrig dog,
fast hvarje bom du fällde,
när lustans makt oss tog.
