Den här sidan har korrekturlästs
GEYSER 57
Och öppnad var Himlen — därinne var jag
bland hvita, buktande rader.
I susning jag kände harpornas slag
och skönjde i glansen Gud Fader.
Hans kärlek mig värmde, så innerligt god.
Osägliga orden mig hunno.
Att Himlen var min, nu djupt jag förstod —
och tårarna runno och runno...
Det minnet har fört från världen mig hän,
och mäktigt för bländverk det varnat.
Det har under mörker böjt mina knän,
så natten kring själen har klarnat.
Det lyser, när lefnadens dag blott är half,
när döden sin skymning breder —
tills jag hinner den pärlprydda portens hvalf
och sjunker i Himmelen neder.
