Men ut for helighetens blixt och himlastormarn slog,
och Guden allmaktsfasta band kring mörkrets förstedrog.
Men nu... Längst bortom ljusets gräns Allfaders tanke far.
Han ser i fjättrar den, som förr bland änglar förstling var.
Han ser ett outsägligt ve, ett kval förutan tröst.
Och outsäglig längtan går med allmakt ur Hans bröst.
Med makten, hvarmed varde ljus! igenom Kaos klang,
for gudahjärtats längtan ut och andens natt betvang.
Och ondskan vek, och trotset smalt, och upp rann minnets ljus —
och fallen ängel åter såg i fjärran Faderns hus.
Han hemmet ser, han trängtar dit — och bojan faller loss.
Han spänner vingarne till flykt förbi hvart stjärnebloss.
Han flyr — och se, den dystra skrud, han bar i kvalens värld,
den ljusnar nu allt mer och mer ju snabbare hans färd.
Sida:Geyser.djvu/63
Den här sidan har korrekturlästs
GEYSER 63
