Sida:Gift (sv).djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 121 —

innan hon märkte, huru föga de öfverensstämde i mycket.

Han var så försigtig, så retsamt korrekt, att hon ofta tyckte han var både feg och opålitlig. Men samtidigt var det någonting fint och chevalereskt i hans karaktär, som ständigt hade hållit honom uppe i hennes ögon. Och om hon än ej satte honom så särdeles högt, och om han än ej var så mycket för henne, så hade det dock å andra sidan aldrig kommit så stor tomhet inom henne, att hon alldeles vände sig ifrån honom.

Och nu var hon ju gammal! En halfvuxen son; hvarför skulle hon göra sig skrupler? Var det ej snarare litet löjligt af henne, att hon ännu inbillade sig vara så farlig?

Alltså lät hon folk prata — och det gjorde de — och öfverlemnade sig utan betänkande åt den angenäma känslan att ha till daglig vän en vacker, bildad och fördomsfri man, som med beundran hörde på allt det, som hennes man brukade kalla för öfverspända idéer.

Men dervid stal hon, utan att veta det, från Abraham. Hon märkte det ännu mindre nu, då det sammanföll med den förändring, som föregått med gossen. Han hade ej längre hundrade frågor, begärde ej heller mera, att hon skulle leka med honom eller spela dam; och dessutom hade hon ej ännu öfvervunnit en känsla af osäkerhet gentemot honom, så att hennes sätt mot honom var kanske litet mindre fritt och muntert.

Kielland, Gift.6