Vid den högtidliga examensfesten plägade fru Wenche alltid vara med. Alltsedan hennes son var helt liten, hade det varit henne ett nöje att sitta och vänta på hans namn, se honom komma fram till katedern, mottaga det stora betyget och göra sin lilla bock, hvari hon alltid sjelf deltog med hufvudet.
Men då hon i år såg sin man ta på sig hvit halsduk för att tjenstgöra som examensvittne — förr hade hon alltid trott, att han liksom hon gick af intresse för deras lilla Abraham — så föreföll det henne så uselt, att föräldrarne infunno sig denna enda gång vid afslutningsfesten, medan de eljest läto de arma barnen drifva vind för våg hela året igenom.
Hon ville ej längre deltaga i denna komedi att se sin man sitta på högryggad stol bredvid borgmästaren som uttryck för föräldrarnes delaktighet i skolan; ej heller ville hon blanda sina tårar med de många tanklösa mödrarnas, som sutto och gräto öfver rektorns vackra ord, när han talade rörande om skolan och hemmet och hemmet der ofvan.
Derför lät hon professorn gå ensam med Abraham utan att uppge något skäl; men professorn förstod och frågade derför icke.
Emellertid hotade hennes förmiddag att bli mycket tråkig; hon hade ändå litet lust att vara med om denna skolfest; men hon var bestämd, hon ville icke. Slutligen tog hon hatt och parasol för att ta sig en lång promenad; det var den trettonde juni och klart, friskt sommarväder med nordanvind.
