emedan hon hade sagt honom rent besked; så var den saken klar!
Emellertid hade Abraham suttit inklämd bland sina kamrater och professorn bredvid borgmästaren. Skolans stora festsal var fullpackad af barn och fullvuxna, en olidlig värme och blandade dunster.
Den outtröttlige rektorn stod i katedern och delade ut betygen, ropande upp hvarje gosse i den ordning, hvari han var omflyttad.
Först kommo några förberedande ord till abiturienderna, som skulle afgå till universitetet; dernäst började öfversta afdelningen af fjerde latinklassen, och så kom den nedersta, de, som voro uppflyttade från tredje latinklassen.
»Hans Egede Broch!» ropade rektorn; det var primus; men den nästa blef Abraham Knorr Løvdahl.
Abraham for upp; han hade ej drömt om att bli numro två, fast det hade gått bra för honom i examen. Det dröjde en stund, innan han kunde komma fram från bänken. Professorn följde honom med ögonen för att nicka till honom; men Abraham såg icke upp.
Rektorn räckte honom betyget med orden: »Du har varit flitig, Abraham, och det har derför gått bra för dig i examen; måtte vi, dina lärare, också i andra hänseenden bli nöjda — mera nöjda med dig under det kommande skolåret.»
All Abrahams glädje var förbi; han famlade sig tillbaka till sin plats; och det föreföll honom som om det blef alldeles kallt och dödstyst i
