sjelfva denna kunskap användes deremot till att sorgfälligt rangera och numrera dem alla, uppåt och nedåt.
Ändtligen voro de 319 betygen upplästa och fördelade, rektorn torkade sin skalliga panna och belönade sig sjelf med ett halft lod snus i hvardera näsborren.
Derpå började han sitt stora tal med att säga farväl till abiturienterna, fyra långa, bleka ynglingar i fyra långa frackar, hvilka sågo ut, som om de vore utskurna af en styf svart materia.
Om trädet skulle bedömas efter sina frukter, kunde det synas något underligt, att denna stora lärda inrättning med de många och öfverfylda klasserna ej aflemnade mer än dessa fyra specimina till högskolan.
Men resan till Parnassen är lång och besvärlig; det faller så många bort under vägen; men derför är det också ett kraftextrakt, de som nå målet.
Rektorn ville önska, att de fyra specimina skulle göra skolan ära; men framför allt ville han be dem bevara det barnsliga sinnet och den barnsliga tro, som de mottagit från skolan. Dernäst utvecklade han skolans begrepp och valde till utgångspunkt den ursprungliga betydelsen af ordet: »En skola,» sade han, »blef namnet på den fristad, der ungdomen, ännu oberörd af lifvets sorger —»
»Det är fanken till fristad, du!» mumlade Morten Kruse och knuffade till Abraham.
