Sida:Gift (sv).djvu/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 148 —

han beräknade inga följder längre och hade inga skrupler; för hvarje gång hon gick förbi honom, blef det honom mer och mer svårt att låta henne passera, utan att springa upp och fatta om henne.

Efter en lång paus stannade hon midt framför honom och såg honom ned i ansigtet: »Men hvarför sitter ni nu der och säger allt detta, som ni ju alldeles inte menar?»

»Det är inte heller jag, som sitter här, inte jag, som talar; jag vet inte hvad jag säger, jag vet inte hvar jag är eller hvad jag gör, jag vet bara, att jag inte står ut längre.»

Medan han sade detta, hade han lagt sin arm om hennes lif och dragit henne ned, så att hon satt midt i brasans sken på hans venstra knä.

Och han böjde sitt hufvud ned till henne och kysste henne på kinden. »Vi kunna ju inte längre förställa oss för hvarandra — det är ändå sant!»

»Ja, det är sant,» svarade hon matt och lade sin arm öfver hans axel.

Men strax derpå gjorde hon sig sakta lös och reste sig upp.

»Nej, nej —» sade hon, ännu liksom halft själsfrånvarande.

Men han sprang upp och ville famna henne — med lidelsefulla ord utan sammanhang.

»Nej, nej!» ropade hon häftigare och plötsligt, som om hon vaknade: »Rör mig inte! Är ni tokig? Tror ni, att jag vill ha två män?»

»Men nu är du min — endast min —»

»Nej, nej, visst inte! betänk då —»