komma in till honom, för att grundligt ta honom i förhör. —
Då Michal Mordtmann tumlade ut genom porten, hade han sprungit rakt emot professor Løvdahl, som kom hem.
Professorn stötte sin käpp mot trottoaren, och det föreföll Mordtmann, som om han började ett ord, men hejdade sig. Det föreföll honom också, att professorns ansigte hade haft ett besynnerligt uttryck, då han flyktigt såg upp och helsade.
Men han var alltför upptagen af det, som hade händt med fru Wenche. Han skyndade sig direkt hem och stängde in sig för att vara allena och ostörd med sin lycka.
Han kastade sig i länstolen, sprang upp igen och gick häftigt af och an, letade fram det porträtt, han hade af henne, talade till det och talade med sig sjelf, lycklig utan några skrupler och stolt öfver att vara vid målet.
Men allteftersom hans blod lugnade sig något, öfverraskade han sig flera gånger med att tänka på professorn. Det var ändå en besynnerlig min han hade haft; det började oroa Mordtmann.
Han kom att tänka på, huru alldeles vanvettigt oförsigtigt de burit sig åt. Bara ett par minuter förr — och professorn skulle ha öfverraskat dem i ett sinnesuppror, som skulle ha varit omöjligt att dölja.
Det måste ordnas helt annorlunda, detta förhållande, om det skulle gå, och det gaf hans betraktelser en annan riktning.
Han tände en cigarr och satte sig ned att fundera.
