Sida:Gift (sv).djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 154 —

konfirmerade af prosten. Och man kunde sannerligen ej säga, att det var derför att han såg genom fingrarne med deras kristendomskunskap. Man skulle bara höra dessa dumskallar på kyrkgolfvet under förhöret — det gick som en olja för dem, och många gånger svarade de på de allra svåraste frågor i hela Pontoppidan.

Härför blef prosten Sparre högeligen beundrad — mer an han förtjenade, uppriktigt sagdt; ty det var en liten hemlighet med i spelet.

Prosten Sparre visste nämligen lika väl som hvarje annan prest eller lärare, att af allmogebarnen var det icke en enda gosse eller flicka, som förstod ett Guds skapande grand af det, som stod i Pontoppidans förklaring. Det var derför helt och hållet beroende på slumpen, hvad som i de mindre goda hufvudena blef hängande qvar som inlärdt och färdigt att uppläsas utantill.

Medan derför de skickligaste bland dem kunde svara på hvarje fråga i hela boken, om han bara passade på att fråga alldeles ordagrant, så som frågan lydde, så var det en hel mängd andra, hos hvilka det endast fans enstaka fläckar odlad mark, medan resten var en ormgård af frågetecken.

Nu hade prosten Sparre det sättet, att han spejade efter de små odlade fläckarne i dessa hjernor; och när han märkte, att det satt några ord riktigt inpluggade i ett af de klenaste hufvudena, så annoterade han det i en liten anteckningsbok.

På den stora dagen, då han skulle förhöra läsbarnen i kyrkan inför församlingen, var det högst egendomligt att höra, huru han kunde hoppa från