Abraham var ovanligt stor för att vara läsbarn, och prosten hade ej hört godt om honom; hans mors fritänkeri var dessutom tillräckligt kändt.
Men efterhand fick han ett bättre intryck af den unge Løvdahl; han var vördnadsfull och allvarsam och förändrade aldrig en min, när det svarades uppåt väggarne från den långa bänken. Deremot var han uppmärksam med att hjelpa prosten på med rocken, slå upp boken och störta ned på golfvet, när blyertspennan föll ned.
Och slutligen fann prosten, för hvilken dessa timmar med läsbarnen voro en tortyr, ett visst behag i att ha den väluppfostrade unge mannen så nära sig. Och det utvecklade sig från gång till gång ett slags vänskapligt frimureri mellan prosten och Abraham, så att de växlade ögonkast, när det föreföll någonting under förhöret, eller prosten mumlade ett latinskt citat, som Abraham besvarade med ett diskret småleende, antingen han förstod det eller icke.
Förberedelsen till konfirmationen blef derför ett nöje för Abraham. Det var redan roligt att gå från skolan två till tre timmar midt på förmiddagen, och när han satt vid prosten Sparres kateder, hade han en angenäm känsla af att vara den förste.
Från skolan kunde han hela Pontoppidans förklaring utantill; så att han visste ingenting om det oerhörda arbete före och den qväfvande ångesten under förhöret, som gjorde de vildaste pojkarne från folkskolan bleka och stilla med upp spärrade ögon.
