dessutom tillegnat sig ett eget sätt att ta lärarne på; sjelfve Aalbom glömde epitetet »djefvul» för hans inställsamma älskvärdhet; och det var bara rektorn, som bibehöll en liten afvoghet emot honom.
Professor Løvdahl slöt sig under denna tid nära intill sin son, gjorde långa promenader med honom om söndagarne och talade till Abraham nästan som om han varit fullvuxen.
Det var både derför att professorn af all makt ville draga sonen till sig, men det var också derför att någonting tryckte honom, så att han behöfde upplifvas af gossens munterhet. Förtroligheten dem emellan blef så stor, att Abraham till och med omtalade saker, som han eljest bestämdt skulle ha förtegat.
Så kom han en dag under samtalets gång att berätta, halft mot sin vilja, en historia från skolan.
En ruta hade blifvit söderslagen i öfversta klassen, och hela klassen visste, att det var Morten Kruse; men då rektorn frågade, ville ingen svara; Broch var händelsevis sjuk, så att Løvdahl satt högst.
Nu var det ingenting, som till den grad retade rektorn, som när han märkte eller trodde sig märka trots, och som gammal skolmästare förstod han genast, att klassen var ense om att ej förråda missdådaren.
Han hade då rusat emot Abraham: »Akta dig nu, Løvdahl! Kom ihåg, att du en gång förr varit ute för uppstudsighet; den gången slapp du ifrån, men akta dig för att komma
