gå ut, kom det någonting och omstörtade alltsamman för henne.
Nej, hon kunde ej gagna honom längre genom att lefva, så som hennes lif hädanefter måste bli — det var omöjligt!
Deremot kunde hon tänka sig, att minnet af henne kanske en gång under hans senare lif kunde bli honom ett stöd eller en hjelp till upprättelse, om det någonsin — och det var hennes hopp — skulle gå upp för honom, att hon, hans mor, var den, som hade sträfvat att hålla honom sund och sann, och att de andra — de hade förgiftat hans ungdom och gjort honom feg och opålitlig.
Fru Wenches hufvud var snart ej i stånd till mera; hon var blott fullkomligt klar med afseende på ett: beslutet. Hennes pinsamma uppgörelse med lifvet hade tröttat och började förslöa hennes tankar; hon märkte det sjelf och gick till närmaste gaslykta för att se på sitt ur.
Klockan hade blifvit tolf.
Fru Wenche hade hela tiden vetat, huru hon skulle göra det, och hon hade tänkt på dem, som skulle lefva efter henne.
Hon svepte in sig i sin kappa och såg utöfver fjorden och inåt mot ljusen i staden; och hon samlade sin ungdom, sin glädje, sin lycka, allt det hennes lif hade känt till af solsken, lät allt i halfklara konturer draga sig förbi och valde derpå åter mörkret, trött, men fast och utan vacklande.
Derpå gick hon hastigt tillbaka genom staden och direkt hem.
