Sida:Gift (sv).djvu/187

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 187 —

Med ansigtet bortvändt böjde han sig öfver henne, lyfte henne upp och bar henne genom rummen in till hennes säng.

Då han så hade fått ljusen in i sängkammaren och ännu en gång hade sett sig omkring, gick han ofvanpå och väckte pigorna. En sprang genast öfver gatan för att hämta distriktläkaren Bentzen: frun var sjuk, farligt sjuk, det gälde lif och död. Men ingen fick väcka Abraham.

Då professorn blifvit ensam, hämtade han ännu någonting från sitt medicinskåp.

»Allt är förbi, käre vän, här är ingenting mer att göra — ett hjertslag — alldeles plötsligt,» sade professorn, då han mötte Bentzen ute i tamburen.

»Stackars vän!» svarade Bentzen och kramade hans hand, »kom jag för sent för att hjelpa dig?»

»Ack nej, du! Jag kom sjelf på visst sätt för sent. Ser du, jag låg och sof; hon gick senare till sängs än jag, och så stilla och plötsligt gick det, medan hon klädde af sig, att hon redan var utan medvetande och i dödskampen, då jag vaknade.»

Professor Løvdahl talade spändt och utförligt som en mördare, som vill ge intryck af frimodighet.

»Du har gifvit henne mysk?» frågade doktor Bentzen litet öfverraskad, i det han böjde sig öfver henne.

»Ja, hvad skulle jag göra?» svarade professorn och slog ut med händerna. »Förtviflad och ensam som jag var — det var strax innan du