Och allt efter som de under samlifvet lärde känna hvarandra, förstod han, att det blef mindre och mindre utsigt till, att hon skulle komma att underkasta sig i beundran, och desto ifrigare blef han att segra.
Det skulle ändå en gång till slut visa sig, att hon ingen väg kunde komma utom genom honom; och alla hennes öfverspända idéer skulle en gång bli det de voro: talesätt och stora ord.
Men ändå imponerade hon på honom. Denna hänsynslösa frimodighet, denna fasta, säkra blick, som han kände hvila på sig, om hon så var i andra ändan af våningen, hvarje gång han på bjudningar behändigt och behagligt slog en liten volt med sanningen — allt detta tryckte honom, irriterade honom, emedan han aldrig kunde bringa henne till att vackla.
Endast på en punkt hade han segrat, och det var i striden om Abraham. Men samtidigt hade det kommit någonting annat till, som var värre än allt och som hade bragt ödeläggelsen med sig.
Ty den hemlighet, han under hela sitt lif hade gjort sig det största besvär med att hålla dold, var den, att han var svartsjuk — tyst, inbundet svartsjuk. Men liksom hans fåfänga aldrig visade sig i någonting som kunde ha den aflägsnaste likhet med skryt, så stack hans svartsjuka aldrig fram hufvudet i häftighet och öfverilning.
Han mindes ständigt ett ord, som han läst i sin ungdom: en svartsjuk man är alltid löjlig,
