»Riktigt, min gosse, mycket riktigt,» sade rektorn; och han kunde ej begripa, att det i de andra ämnena gick så ytterligt smått för lille Marius.
Alla lärarne klagade, och rektorn måste då och då vara sträng mot sin älskling, förmana och tillrättavisa honom; ja, han hade till och med ett par gånger häntydt på den friplats, Marius hade, och som han ej fick förspilla.
Men allt var glömdt, då Marius åter fick en svår konjugation att handskas med, och rektorn klappade honom på hufvudet: »Nå ja, lille Marius, det går nog med matematiken och det andra, när vi bli litet större och få mera kött på benen. I latin är du en liten professor.»
Det var i sjelfva verket rektorns ärelystna dröm att göra lille Marius till någonting stort, någonting lärdt, ja någonting jämförligt med Madvig; då skulle han sjelf nöja sig med att nämnas som den, hvilken hade ledt barnets och ynglingens första steg mot parnassen.
Lille Marius följde med utan att synnerligen tänka på, hvart det bar. Han var efter alla lärares och kamraters enstämmiga dom förskräckligt barnslig, och om det ej varit för latinets skull, borde han aldrig ha suttit så högt i skolan.
Derför var han på väg att bli ett slags syndabock i klassen, då Abraham tog sig af honom. Abraham var både stark och ganska hemma i sina stycken, och dertill hade han en viss ställning som son till professor Løvdahl.
Marius hade alltid dyrkat Abraham på afstånd; men när de nu blefvo de bästa vänner, var han
