läste den i en blink — han stötte sin käpp mot trappan, men kände i samma ögonblick, att det var sista gången han förmådde det.
Ett par dagar hade han gått så; men i dag kom han hem för att säga alltsamman till sin hustru, så som det varit från den första dagen till i dag. Han tänkte ej längre på förödmjukelsen, han ville beklaga sig, det hade han rättighet till, han ville kalla henne tillbaka till den pligt, hon som rättskaffens qvinna ej kunde neka för eller undandraga sig.
Men så kom denna olycksaliga nyhet, som hon mötte honom med — så oangenäm, så föga anad. Och då förlorade han den besinning, han med så mycken möda hade tillkämpat sig; han var ej sig sjelf, då han slungade den sista förolämpningen i ansigtet på henne.
Han ville ha sagt henne, han kom för att säga henne, att han ej trodde henne längre, att han hade börjat tvifla; han ville varna henne, bedja eller tala hårdt till henne, allt efter som samtalet utvecklat sig.
Men det var långt ifrån honom att vilja på det sättet förnärma henne. Att hennes hjerta kunde böjas ifrån honom, det visste han, och det var ju hans skräck; men det visste han också, att om det skett och valet medvetet var gjordt, så skulle hon genast af sig sjelf komma till honom och berätta det. Otrogen, på något annat satt, det ville han aldrig på allvar tro om henne.
Och allra minst trodde han det i detta ögonblick, som han satt der försjunken i sina tunga tankar och stirrade på henne.
