Abraham gick och hjelpte henne, fruntimren täflade om att sysselsätta honom och uttömde sig i loftal öfver huru rask och dugtig han var. Och så gick dagen tills det blef middag.
Då förstod Abraham också kokfrun. Ty ett långt bord var dukadt i salen; alla de hjelpsamma fruntimren skulle äta der.
Abraham fann sin vanliga plats, men då han lyfte upp sina ögon och såg, att fru Bentzen satt bredvid honom framför soppterrinen, då brast han plötsligt i högljudd gråt och måste lemna bordet.
Och då först löstes sorgen i honom och vältade öfver honom som ett haf — den största och bittraste sorg, som det icke finnes tröst för i ett så ungt hjerta; den häftiga barnasorgen, om hvilken de fullvuxna tro, att den så hastigt öfvervinnes, emedan det så snart växer så mycket öfver.
Men med en lifaktig bitterhet som ingen annan lägger denna sorg sig djupt i bottnen, och allt hvad som sedan kan växa i ett hjerta, det spirar upp ur denna heliga sorg.
Lifvet och tiden kunna efterhand böja och förändra, men ett gemensamt märke, ett gemensamt smärtans ställe skall der alltid förblifva för dem, som just hade fått förmågan att förstå och lida för att genast nödgas börja med den allra bittraste förlust — den enda, som aldrig kan ersättas.
