hvilket tillfälle. Nåväl, det gick, gudskelof, bättre än det såg ut, du insåg den gången din villfarelse, och du har sedan, så vidt jag kunnat märka, rättat den. Men låt mig ändå på denna för dig så vigtiga dag varna dig mot detta, som möjligen ännu kan ligga gömdt i ditt blod.
»Det finnes, ser du, i hvarje samhälle, äfven det bäst ordnade, ett missnöjdt element, en bottensats, en liten skara sammansatt af hälften svärmare och hälften förbrytare, menniskor utan samvete, utan sann fosterlandskärlek, utan Gud! Hvart du än kommer i verlden, skall du träffa på dessa menniskor. De komma — och derför varnar jag dig just! — de komma gerna som de förtrycktas beskyddare, med vackra ord om de små mot de stora och dylikt.
»Ser du, Abraham, dessa menniskor är det du, just du, måste ta dig till vara för, ty de äro samhällets skadedjur, som förderfva folket och ständigt sträfva efter att undergräfva samhället. Och jag, jag som är din far, jag ger dig härmed mitt ord på, att det bakom allt hvad dessa menniskor säga och göra ligger medveten lögn och ondska, högmod och maktbegär! Och vill du lyssna till dessa, så störtar du dig sjelf i ett säkert förderf. Nu kan du välja mellan din far och din — och de andra.»
Professorn hade blifvit så häftig, att han så när hade försagt sig, men Abraham räckte honom begge sina händer och sade: »Jag väljer dig, pappa!»
Detta sade han allvarligt och med öfvertygelse. Hans oroliga stämning från i morse var nu helt
