Sida:Gift (sv).djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 34 —

»Här börja vi, mamma: tum vero Phaëton — nu måste du fråga om hvartenda ord.»

Den arma fru Gottwald hade verkligen lärt sig fråga; men då hon ju icke förstod ett ord af svaren, var det för henne ett tämligen tröttsamt slut på en arbetsdag; och icke ens hennes beundran öfver sonens lärdom förmådde alltid att hålla hennes ögon öppna.

Emellertid nämde hon mekaniskt det latinska ordet, hvarpå Marius i en fart sade allt hvad som skulle sägas om detta ord och så till det följande.

»Candescere» — läste fru Gottwald sömnigt.

»Candescere — candi — candes — can» — lille Marius blef eldröd i ansigtet, och fingrarne, som hittills hade arbetat fredligt med näsduken, flögo nu omkring bland böckerna, i det han förtviflad sökte efter Madvig.

Men fru Gottwald blef ögonblickligen klarvaken; hon kände till dessa anfall. Plötsligt kunde det säga stopp för honom, och då blef han alldeles som om han vore från förståndet. Då var det ingenting som hjelpte, utom att få honom till sängs ju förr desto hellre.

Hon tog honom derför om handlederna: »Nej, lille Marius, nu får du på inga vilkor läsa mera; kom, nu skall du sofva på det, så är jag viss på, att du kan det i morgon.»

»Nej, nej, snälla mamma, släpp mig; jag måste ha rätt på det — bara ett ögonblick! jag vet, hvar det står — var snäll och släpp mig!» Han bad så bevekande med de stora förskräckta ögonen; men hon höll sig tapper och halft med lock,