1.
Lille Marius satt så stilla och snällt på bänken. Hans alltför stora mörkbruna ögon gåfvo det lilla bleka ansigtet ett förskrämdt uttryck; och när han oförmodadt fick en fråga, blef han eldröd i ansigtet och stammade.
Lille Marius satt på näst nedersta bänken litet krokig i ryggen, ty det var intet ryggstöd och det var strängt förbjudet att luta sig mot pulpeten bakom.
Det var geografi från elfva till tolf en varm augustidag efter ferierna. Solen sken öfver rektorns trädgård och på de fyra stora äplena på hans lilla äpelträd. De blåa gardinerna voro dragna för det öfversta fönstret; men i det nästa hade Abraham inrättat sig en sinnrik solskifva med bläckstreck på fönsterposten. Han telegraferade just omkring till frågare i klassen, att klockan var öfver half.
»Flera städer,» sade adjunkten uppifrån katedern och blåste i en gåspenna. Det var hans specialitet att formera gåspennor; och rundt
