utveckling öfverlemnas till män, som förena sakkunskap och erfarenhet med en redlig vilja, så böra föräldrarne hoppas och tro, att barnet med Guds hjelp är i goda händer.»
»Ja, men hvem ansvarar mig för denna redliga vilja och allt det andra?»
»Det gör staten, landets undervisningsväsen, en omtänksam regering. Tro mig, min fru, vårt undervisningsväsen kan mäta sig med hvilket som helst europeiskt lands och står i religiöst och sedligt hänseende otvifvelaktigt öfver de flesta.»
»Ja, men när jag nu med egna ögon ser, att det går galet, rent uppåt väggarne — hvad skall jag då göra?»
De skrattade allesamman godmodigt åt den ifriga frun, och hon skrattade med, fast det var hennes fulla allvar.
»Ni är — hm — ni är ett mycket strängt fruntimmer,» sade rektorn småleende, i det han fylde sin rymliga näsa med snus, »vi äro just här flera skolmän till städes, som ju måste känna oss mycket brottsliga.»
»Åh, ursäkta mina herrar, det tänkte jag inte på; det veta ni ju alla så väl — inte sant?» — hon såg med sitt frimodiga leende från den ene till den andre; »det är mitt olycksaliga Bergenserblod, som Carsten säger. Så snart jag får en idé, måste jag tala — tala rent ut; och nu har jag länge burit på en aning om, att det är alldeles på tok med vårt skolväsen.»
Förutom rektorn voro i rummet af skolmän lektor Abel, som satte mycket värde på, att folk sade, att han gjorde fru Wenche sin kur, samt
