andens höga parnass! Jag känner till det der, jag har sjelf gjort omvägen kring Parnassus.»
»Hvad menar ni med det — hva’?» frågade adjunkten Aalbom.
»Åh, det kan visst jag förklara er, jag vädrar krutet,» sade prokurator Kahrs, »herr Mordtmann hör säkert till de moderna motståndarne till den klassiska bildningen; jag slår vad om, att han hatar latinet?»
»Ja, det är säkert att jag gör.»
Flera af dem ville börja på en gång, men professor Løvdahl fick ordet:
»Ni vill då väl inte förneka den utomordentliga grad, hvari läsningen af detta herrliga språk utvecklar den unges förmåga af stringent och logiskt tänkande?»
»Det är bara en sak, herr professor, som jag har märkt att latinet åstadkommer hos alla utan undantag, och det är, att det gör oss alla öfvermåttan vigtiga.»
»Några af oss kanske,» anmärkte prokuratorn med en liten elak blick.
Men fru Wenche log förnöjd: »Ja, ni har rätt. Alltifrån det jag var liten, retade det mig, när mina långa kusiner kommo med latinska ramsor, som jag var öfvertygad om att det inte var någon mening i. Och till och med nu blir jag förargad, när äldre herrar småle så skälmaktigt åt hvarandra och komma med en bit latin.»
»Ja, men det är då ett oskyldigt nöje, min bästa fru!» utropade nu den gamle rektorn; han hade en stund dragit sig ur samtalet, som blef honom för varmt; »vi måtte väl få lof att glädja
